Kommunstyrelsen fastställde vid sitt sammanträde den 11 november att tiggeriförbud ska gälla inom vissa stadsdelcentra på Lidingö. Beslutet togs efter att länsstyrelsens förklarat att tiggeriförbudet, i den form det utformats för Lidingö stad, inte strider mot reglerna i ordningslagen och att förbudet inte lägger onödigt tvång på allmänheten eller annars gör obefogade inskränkningar i den enskildes frihet.
Miljöpartiet har i två inlagor till förvaltningsrätten försökt blockera tiggeriförbudet, men efter att både länsstyrelsen och stadens egna jurister givit klartecken införs nu förbudet från den 1 december 2019. Lidingopartiet noterar att samtliga vänsterpartier, S, MP och V, plus Centerpartiet och Liberalerna valde att inte delta i beslutet.
Länsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande så här:
”När det gäller förbudet mot tiggeri på vissa platser i Lidingö kommun konstaterar Länsstyrelsen att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i dom den 17 december 2018 i mål nr 2149-18 (HFD 2018 ref. 75) har prövat frågan om passiv insamling av pengar (tiggeri) i lokala ordningsföreskrifter meddelade av Vellinge kommun. HFD har i domen uttalat att Vellinge kommun har haft möjlighet att reglera sådan insamling av pengar som betecknats som passiv (tiggeri) för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats. Vidare uttalas att förbudet är geografiskt begränsat och kan inte inom aktuella områden anses lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet samt att föreskriften getts en sådan utformning att den är möjlig att tillämpa.
Förbudet är, i likhet med Vellinge kommuns motsvarande förbud, begränsat till vissa särskilt angivna platser i kommunen. Länsstyrelsen finner därför, med stöd av HFD:s ovan redovisade avgörande, att förbudet mot tiggeri i Lidingö kommun inte lägger onödigt tvång på allmänheten eller annars gör obefogade inskränkningar i den enskildes frihet. I likhet med HFD anser Länsstyrelsen vidare att det av förbudets formulering, med tillägget ”tiggeri”, med tillräcklig tydlighet framgår vad som avses. Bestämmelsen är därför, när den trätt i kraft, möjlig att tillämpa”.