REPLIK | FLYKTINGMOTTAGANDE
Magnus Kihlbom är i en artikel (SvD Debatt den 1 april) indignerad över att förvaltningsrätten givit Lidingö stad rätt i sin tolkning av bosättningslagen. I sitt domslut konstaterar förvaltningsrätten att kommunstyrelsens beslut att säga upp de temporära andrahandskontrakten för nyanlända efter den tvååriga etableringsfasen inte strider mot lag eller annan författning. Kihlbom tycks mena att domstolen har fel, oklart av vilken anledning.
Debatt
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Bosättningslagen har varit kritiserad allt sedan dess tillkomst för att inte ta hänsyn till bostadssituationen i anvisningskommunen. Det råder stor brist på bostäder i Stockholmsområdet. Många personer konkurrerar om de bostäder som finns. Ovanpå detta har det skett en mycket omfattade asylinvandring. Regeringen har dessvärre hittills ignorerat det högst rimliga kravet på att ta hänsyn till kommunernas bostadssituation. Trots regeringens ignorans och genom stora ansträngningar har Lidingö ändå lyckats klara av sina åtaganden enligt anvisningslagen och tagit ansvar.
Samtidigt som en del nyanlända ute i kommunerna befinner sig i slutet på sin etableringsfas kräver Migrationsverket att kommunerna ska ta emot ännu fler som ska påbörja sin tvååriga etableringsperiod. Frågan som då uppkommer är hur länge man kan betraktas som nyanländ i Sverige. De som anvisas till kommunerna i egenskap av nyanlända har redan vistats i Sverige under en relativt lång period, vanligen på förläggning hos Migrationsverket. Sedan följer den tvååriga etableringsfasen ute i kommunerna. Om vi ska upprätthålla den skattefinansierade välfärdsstatens generösa åtaganden finns det en gräns, en tidpunkt, där statens ansvar byts mot individens eget ansvar. Lidingö har tolkat det som att de nyanlända blir vanliga Lidingöbor efter etableringsfasens två år. Det är också då som staten upphör med sin finansiering. En viktig princip som vi självklart beaktat är kommunallagens krav på att behandla alla invånare i kommunen lika, den så kallade likabehandlingsprincipen. Det handlar om rättvisa. Den principen är också viktigt att försvara. Det är utifrån detta som Lidingö har organiserat mottagandet. Därför sätter Lidingö stad också in mycket resurser direkt när de nyanlända anlänt till Lidingö, de får ett boende och tillsammans med ett flertal aktörer görs en individuell etableringsplan för varje individ, som bland annat innehåller språkträning, samhällsorientering, komvux, praktik etcetera samt lär de nyanlända att söka jobb och bostad över hela Sverige. Och vi ställer tydliga krav. Målet är att så snabbt som möjligt komma i egen försörjning. Två år är en lång tid om man anstränger sig och tar till vara på tiden väl.
Migrations- och integrationspolitiken är en statlig angelägenhet. Den förda regeringspolitiken har lett fel och hanterar inte de problem som uppkommit som en konsekvens av det omfattade mottagandet. Trots att det gått snart fyra år kan inte den rödgröna regeringen svara på hur jobben ska växa fram för de nyanlända och vilken sorts bostäder de ska bo i utan att skattebetalarna tvingas skjuta till stora belopp i bidrag. Det duger inte att skyffla över problemen i kommunernas knä. Det är dags att medborgarna får ett trovärdigt och långsiktigt hållbart svar. Som det är nu smiter regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet från både notan och ansvaret för den misslyckade politiken.
Anna Rheyneuclaudes (M)
kommunstyrelsens ordförande i Lidingö stad
Birgitta Sköld (Lidingöpartiet)
vice ordförande i kommunstyrelsen i Lidingö stad